Vad är det som händer?

Jag läste upp detta för min mamma igår när jag berättade att jag hade tänkt lägga ut detta. Jag hade läst igenom det så många gånger för mig själv tyst innan. Men när jag läste detta högt för henne, då bröt jag ihop totalt. Detta är en del av allt som snurrar.

"Jag skrev igår på instagram att jag tänkte fortsätta skriva här på kvällen. Men jag däckade bara, som jag alltid gör.
Jag vaknade flera gånger under natten, och det var en natt med drömmar.
Jag har alltid drömt mycket men vissa gånger stannar drömmarna kvar längre.

Inatt var det om snabba ormar med blodröd rygg gömda under kuddar och täcken i sängen mitt bland barnen. Plötsligt var de borta och dök upp lite vartstans. De högg efter våra katter.
Våra två katter som vi tyvärr var tvungna att ta bort i vintras med bara någon månads mellanrum. Men i drömmen var allt så verkligt, precis som det alltid är.

Det händer så mycket hela tiden i livet. Jag vet inte ens om jag bearbetat katterna än. Det blev så intensivt med alla känslor och sen är allt plötsligt över, livet ska gå vidare eller hur? De är ju bara katter...
Jag har en pappa som är obotligt cancersjuk och lever på övertid. Jag tar dagligen åt mig info om människor som dör i sviterna av cancer och jag bara väntar på att det ska bli våran tur. Innan pappa så fanns inte cancer i mitt liv. Man känner sig så ensam samtidigt som alla känner någon som varit med om detta vi varit med om. Det känns som allt är så normalt och alltid ska man gilla läget i allt som är jobbigt. Man förväntas leva som vanligt. Jag har blivit så rädd för cancer och alla andra sjukdomar som förstör en människa. Jag är rädd att bli sjuk och att sitta där och ångra att jag inte levt mitt liv. Jag är rädd för att mina barn ska se mig sjuk.
Jag är ännu mer rädd för att någon av mina nära anhöriga ska bli sådär sjuk. Det har jag alltid varit, men nu är rädslan ännu större. Jag röntgades i höstas under ett akutbesök då jag hade så plötsligt ont i mage och rygg. Misstanke om njursten eller gallsten. Först blev det ett ultraljud. Läkaren eller vad han var, han tittar och tittar. Han säger att en kollega måste komma in och titta. Han går ut genom dörren och stänger.
Paniken inom mig börjar växa. Jag hade varit lugn, till precis den stunden, då kände jag att ögonen började vattnas. Den andra kollegan kommer in och tittar och säger något i stil med att de ser något. De pratar med varandra och jag frågar är det en tumör? De svarar glatt nej nej, det verkar vara en gallsten som sitter i vägen, vi får se om du ska få röntgas.

Tyngden jag kände bara släppte. Under den lilla stunden hade jag redan hunnit tänka igenom allt jag hade behövt lösa med mina barn innan jag dör."