Långfredag, jag är rastlös

Tänk att detta är min plats, min plats där jag får spreta bäst jag vill. Att börja skriva om något och sen inte alls veta vart det ska sluta. Det är sådan jag är! Jag tror att detta är den rätta platsen för mig, att de som läser, de har faktiskt klickat sig hit för att läsa, oavsett vad anledningen är.
 På Instagram kommer jag bara berätta en bit, kanske A men inte B. Här kan jag dra allt jag vill utan att behöva tänka på hur många tecken det är eller att jag stavat eller skrivit fel.
Här får jag vara jag.
Just nu känns det jättebra och jag hoppas det fortsätter så. 

Vilken jävla skitvecka alltså.
Som vanligt, skäms över mig själv, mitt beteende, mitt mående. Jag är inne på tredje veckan med ny medicin. Det är den femte medicinen på ett år nu. Jag upplever att ingen av de jag provat har fungerat på mig. Jag har sagt till min läkare att jag vill inte bli dämpad, jag vill få energi och ork. Jag vill bli glad.
Jag har då fått svar att jag måste komma ner först innan dess och då behöver jag ge det tid.
Men när man känner att något inte känns helt rätt, då vill iallafall jag inte genomlida det. 
I höstas berättade jag även om alla biverkningar jag känner med olika mediciner, jag fick då höra att jag letar efter biverkningar....
Aj.

En av mina kontakter har skrivit min journal typ att jag har svårt att ta mig till den hjälp som jag blir erbjuden av primärvården.
Ursäkta? 
Jag upplever, och har gång på gång sagt att jag inte känner mig förstådd. När man säger till en person som inte mår bra, (i det här fallet jag) som känner av biverkningar, att man letar efter de, eller inte tar tills sig den hjälp man får helt. Då är min känsla att man åter förminskar mig och det jag känner. 
Det har i snart ett år pratats om mitt egenvärde, att jag ska sluta skämmas och känna skuld. Men när jag sitter där och säger emot eller ifrån, när jag försöker stå upp för mig. Då upplever jag istället att jag är ett problem.
Ska det vara såhär?
Detta är såklart mina känslor och mina upplevelser.
Men detta är min sanning. jag har alltid känt mig överdriven och förminskad. Har aldrig förstått att jag mått dåligt av det, men det är sådanna minnen som ploppar upp. 

Jag har nu sedan en längre tid tillbaka sagt att jag ofta tar ordagrant på saker och ting, och att jag alltid har gjort det.
 Jag har alltså förstått att det är sådan jag är och just det kommer jag mest troligt aldrig kunna göra något åt, istället har jag börjat göra förändring i mitt agerande när jag tolkar. Något jag kommit fram till själv. Det kanske var jag som tolkade det på ett hårdare sätt än vad det var menat. Jag har då sakta börjat ifrågasätta vad personen faktiskt menade. Men just i journaler så blir det jobbigt när man ser att det står något som man kan tolka negativt. Jag har ingen möjlighet att lägga till en kommentar då bara.

Så denna vecka, vad har hänt?
Jag har velat flytta ifrån min sambo flera gånger under en och samma dag. Jag har funderat på det som jag gjort så många gånger tidigare, om vi ska vara särbos. Är det då konstigt att man undrar vad som är fel på en när det svänger så hela tiden? Jag vill ju bara lösa allt, och jag vill lösa det på en gång.

Måndag, första doshöjningen. Jag kände direkt av ett rus i kroppen. Jag är van med någon form av rastlöshet, men detta är mer ett panikrus. Jag måste bort från det jag känner på en gång. Duschen brukar vara bra, jättevarma duschar. Nu förtiden kan det bli fyra duschar per dag.
Okej, sidospår. 
Tyvärr, det är bara att vänja er. Eller är det kanske mest jag som ska vänja mig, och acceptera?
Tillbaka till måndag.
Lämning på förskola efter helg tycker jag är jättejobbigt. Men nu hade vi alla varit hemma och sjuka i över en vecka och då mår jag ännu sämre vid lämning. Jag har så mycket tankar i huvudet och så många måsten och krav.
 Jag öppnar dörren på förskolan och möts av ett hav med barn och pedagoger, jag får panik inom mig. De är påväg ut. Jag känner hur konstig jag blir, jag blir liksom osäker i mig själv. Jag försöker berätta det som är viktigt men känner hur jag stressar när jag pratar och tänker på hur jag ska säga allt för att det inte ska låta konstigt eller dumt, och det blir bara värre. Det är då jag inte är mig själv alls och jag kan liksom inte styra över det. Sen åker jag och sambon hem. Jag är ju sjukskriven och sambon studerar på distans hemifrån. Resten av dagen var jag mest trött och illamående.

Tisdag, då börjar mående bli sämre. Vi lämnar på förskolan, känner återigen hur jag är så osäker som mamma. Jag tar fighter som jag inte borde ta, men i stunden så blir jag så påverkad av alla andra runt mig, vad de tänker och tycker. Påvägen hem från förskolan så säger jag till sambon hur dålig jag känner mig som blir såhär.
Varför blir jag så??
Kommer hem bryter ihop, funderar på om jag ska gå till psykakuten, men jag vågar ju inte.
Jag har tänkt gå dit så många gånger, men jag vet hur jag är. Jag gråter och sen är det ''bra''. Rädd att inte bli tagen på allvar. Att det inte är tillräckligt farligt eller akut, för jag har känt så förr.
 Istället så känner jag den där panikkänslan i kroppen, jag går ut. Orkar knappt gå för det känns som alla mina muskler är borta, jag orkar knappt röra mig nuförtiden.
Hostan jag har är hemsk, känns som jag knappt kan andas, jag har ju astma i grund och botten. Fick astman som spädbarn sen har den kommit och gått, senaste åren har den blivit riktigt dålig. Jag andas bara ytligt och i dessa situationer andas jag fort.

Jaja, solen skiner och jag sätter mig på en betongmur där jag ser över delar av staden. Där sitter jag i flera timmar. Njuter av solen, påbörjar första texten till bloggen, tar foton, tänker, reflekterar, drömmer om framtiden. Älskar livet där och då och känner att såhär vill jag känna varje dag. Skriver till och med en checklista på vad jag ska ha med för att kunna göra ännu mer av dagarna ute.
Det blir också då så konstigt hur jag timmarna innan var påväg till psyket.

Min mobilen dör, den ena, för jag har ju två. Min nya som jag tar kort med osv, den har förlorat all täckning på något vis. Sen den andra, en gammal Iphone. Jag avskyr den, jag vill ha min samsung. Det är ju såklart i grund och botten inte telefonen det är fel på, det är att jag har lite svårt att bli vän med den.
 Iphonen använder jag enbart för samtal och dela internet till min nya telefon, för det funkar tydligen iallafall. Men den gamla har så dåligt batteri, så den bara dog och då var jag där utan internet.
Fan... det är rörigt allt.
 Jag avskyr det här med telefonerna, men jag fixar inte att ta tag i det.
För någon annan kan det vara, ''det är bara skicka in den på lagning''. För mig är det så många steg i den biten, och i det läget jag är i just nu, så klarar jag bara inte av det.
Så helt enkelt blir jag ''tvungen'' att gå hem. För jag behöver telefonen om det ringer.
Kommer hem, känner mig alldeles yr och kall.
Lägger mig på sängen.
Just det, har inte ätit något. Går till köket, slänger ner en klase vindruvor i en skål, går tillbaka till sängen och äter upp allt på ett ögonblick.

Nervositeten börjar krypa sig på. Vi ska till Socialen. Vi ska träffa en utredare för eventuell familjebehandlare som vi har ansökt om. Egentligen orkar jag inte med detta heller, men jag vill bara att allt ska bli bra. Vi har varit där ett par gånger. Vad detta mynnar ut i, det vet jag inte heller. Jag känner bara att allt känns så jävla övermäktigt men samtidigt vill jag bara framåt.
Vart jag än är så känns det som jag får jag höra, det är så här att ha småbarn, att ha en nära anhörig som är sjuk. Varje gång jag berättat hur jag känner eller reagerat så får jag alltid ett svar som förklarar att allt som händer i min situation är normalt. Förutom ett fåtal andra gånger. Då har det blivit helt tvärtom istället, då har det slagits på stora trumman och jag har känt mig som den farligaste och värsta människan någonsin. Då blev det orosanmälan till socialtjänsten. Det var så den biten startade.

Jag ska jobba med mig själv för att hitta en balans. Men vart är balansen, mellanläget för allt annat i samhället? Det förebyggande innan saker skiter sig.

Att gång på gång få höra att människor har det såhär och mår såhär och när jag även får höra historier om andra människor så blir min känsla, shit,de har det värre och här sitter jag och överdriver. Varje gång så triggar det mig, för det finns inget i detta som är normalt! 
Det är inte normalt att människor ska må såhär som jag gör. Varken sämre eller mindre. Ingen ska behöva må dåligt och känna att de inte blir tagna på allvar.
Om detta är det nya normala, då är det ett allvarligt fel på denna världen vi lever i.

Nåja, mötet gick bra och kvällen var så lugn som den kan bli med tanke på att jag plötsligt kommer på att vi fick information vid hämtning om påskfirande på förskolan imorgon. Åker och panikhandlar inför utklädning och väl hemma sen så däckar jag som alltid utan att gjort mig iordning. 

Onsdag. Prickarna och de rosa kinderna är på plats. Vi åker till tandläkaren med barn, sen vidare till förskolan. På med förkläde och sjal. Lämnar på förskolan, sätter mig i bilen igen, puh luften gick ur mig totalt. 

Hemma, sätter mig ned skriver en massa anteckningar, ska snart till arbetsterapeuten. Vill gå dit, för jag vill nångång börja må bättre, men har sådan ångest inför dessa möten varje gång. 
Går dit, tar samma väg som alltid, genom kyrkogården. Får alltid ett lugn av att gå där. Det brukar vara en av få gånger som jag hinner med att andas utan att tänka på det. Tänker på alla gravar, alla dessa människor som säkert var så var älskade och de som saknas. De som kände sig ensamma.
Plötsligt i väntrummet på VC, fan glömde checka in mig. Går iväg och fixar det. Sätter mig i väntrummet, tittar på den där fula tapeten som jag alltid tittar på varje gång och jag alltid tänker är så ful. Så mycket färger, så mycket former, blir stressad. 

Mötet med min kontakt. Jag berättar att något inte är som det brukar, det är något extra. Om det är medicin eller inte, ingen aning. Jag gråter lite här och lite där. Känner att mötet inte alls blir bra. Känner mig värdelös, dålig. Jag känner att allt som jag inte klarar av att göra, som jag får höra att jag borde ha gjort blir ett stort nederlag, känner att jag alltid måste försvara mig. Får höra att det ligger hos mig, släppa alla krav, att bara släppa på tankarna som jag har. Tankarna om eventuell framtid med arbete eller studier, att vi står i ett läge där vi inte har råd att betala räkningarna och mat. Att jag har en sjukskrivning utan ersättning. Jag upplever att jag har fallit mellan stolarna och inte blivit tagen på fullt allvar i mina besvär och svårigheter. Jag borde inte behöva kämpa som jag gör. 

Jag upplever att jag inte alls blir bemött som jag känner att jag borde bli. Hur vet jag inte, men inte på ett sätt som gör jag att jag känner mig sämre än jag var innan jag kom till ett samtal. När jag säger att jag känt såhär alltjämt i liknande situationer genom hela livet. Att jag kommer tillbaka till känslor från förr, då får jag ofta höra att alla har ett baggage och jag måste jobba i nuet. Jag fattar grejen, men om jag verkligen ber om att få prata om mitt liv från förr, varför får jag inte det? Jo för då finns det risk att jag ältar. Återigen... jag känner mig överdrien och för mycket. Det är just i de stunderna jag behöver någon som förstår mig för den jag är och hur jag varit.
Jag har inte hittat den personen än. 

Det hela slutar med att jag går därifrån, jag säger att jag inte orkar med det här. Att jag vet inte om jag vill träffa min kontakt längre, som jag kände där och då ville jag inte det alls. Tar tag i handtaget och säger att jag orkar inte må såhär längre. Min kontakt svarar, ''jag förstår det''. Sen säger vi hejdå. 
Jag gör allt för att hålla masken, men utanför VC så får jag början till en ångestattack. Jag börjar gå mot psyket, men jag sätter mig istället på en bänk. Tårarna forsar, och efter en stund så använder jag min frustration till att ta tag i bloggen. Mitt första inlägg. Jag bara kände att detta var droppen jag måste få ur mig saker, oavsett vem som läser eller inte. 

Plötsligt får jag ett meddelande på Kivra.
Försäkringskassan... äntligen! Kan det vara mitt omprövningsbeslut, kommer jag får ersättning nu? Första april, och jag har varit utan ersättning sedan i slutet av januari.
Läser, ''Ditt ärende av om omprövning kan bli försenat. Vi beräknar att du får ett beslut under juni 2026''. Är mitt liv ett skämt?
Är det såhär jag ska ha det gång på gång. Vad gör jag för fel? Hur tar man sig upp och börjar må bra när käftsmäll efter käftsmäll kommer gång på gång. Men jag ska tydligen bara släppa på alla tankar. Absolut! Lätt för andra att säga som inte är i ens situation eller är som jag. Jag kommer hem, får ut länken till bloggen på Instagram. Efter detta är jag helt off. 

Torsdag, ringer till Försäkringskassan och lämnar ett röstmeddelande till en chef. Jag har svårt att slappna av efter att jag bett om att bli uppringd eller att jag väntar på ett samtal. Så är det alltid. Blir ganska snart uppringd, jag förklarar min upplevelse av allt som varit med de. Att jag känner att jag hamnat mellan stolarna, att jag gjort allt vad jag kunnat och klarat av och nu undrar om det går att göra något. Jag berättar att jag ringt flera gånger och bett om hjälp och stöd. Chefen berättar att alla samtal journalförs, men de samtal jag berättar om, finns det ingenting om,
ingenting!
Jag blir såklart frustrerad i detta. Jag har fått olika besked från olika personer i flera månader. Blivit ombedd att göra saker vilket jag har gjort med min förmåga, men inget av det finns dokumenterat. Jag förklarar mitt missnöje och att jag vill anmäla eftersom jag känner mig felbehandlad och att allt som varit har bidragit till ett ytterligare sämre mående för mig. 
Lägger på, fan... hur ska jag nu lösa allt!?!?!
Ringer min mamma och har ytterligare någon form av ångestattack. Vi pratar ett tag, vi diskuterar att jag ska ringa socialtjänsten. 

Försöker få tag i socialtjänsten gällande den ekonomiska biten. Varit rädd för att ringa, för jag har känt skam inför sådant, att vi inte klarar oss längre på grund av mig. Samt tankarna av att de säkert inte kommer kunna hjälpa oss, men nu har jag inget val längre. Får besked att jag får avvakta till nästa vecka just för att det är långhelg. Men ganska snart så ringer en kvinna upp. Jag tänker, nu får vi hjälp.

Jag förklarar situationen, vår hyra osv. Jag får beskedet att vi mest troligt inte kommer bli beviljade stöd. Jag uppfattade det som att hon sa att vi har nästan dubbelt så dyr hyra än vad det anses vara normalt i vårat fall. Två vuxna och två små barn. Samt, min sambo studerar och då kan man inte få stöd. Jag säger att det är ju uppsägningstid och sånt också på boende.
Som jag tolkade henne så borde vi då byta boende till en 2a på max 7 000 kronor i hyra, samt att min sambo borde avsluta sina studier och gå tillbaka till sitt arbete som han är tjänstledig ifrån, för att han är skyldig att försörja oss. Det är tydligen lösningen på vårat problem just nu. Hur löser man allt det när livet i övrigt är kaos. Som vanligt är det ingen som förstår vår sits, eller det gör de kanske, men det är så det känns hela tiden. Men regelverken är så pass styrda så det går inte att gå utanför ramarna. 
Fy fan..

Vad hände efter detta då. Jag kunde inte tänka klart alls, jag kände mig helt borta i huvudet. Panikade om och om igen. Jag gjorde det äntligen, jag gick till psykakuten för första gången i mitt liv. Påvägen dit kändes det okej med mig, hade redan gråtit massor.Vad ska de nu tro, jag mår ju okej nu. 
Jag ringde på klockan.
De öppnar, och jag säger: 
Hej, jag vet inte om jag kan komma in här eller inte men jag mår inte så bra. Innan jag ens hinner säga klart den meningen så får jag komma in. Tårarna kommer utan att jag är beredd, jag kan inte stoppa de. 
Får träffa ett par helt underbara människor. De säger att det var bra att jag kom dit. Jag förklarar att jag varit påväg många gånger förut, men att jag varit rädd.
Rädd för att inte bli förstådd, rädd för att vara överdriven eller inte tillräckligt sjuk just för att jag inte vill avsluta mitt liv. Men att jag känner en sådan fruktansvärd hopplöshet, inte bara nu, utan förr också. Men att jag i det läget jag befinner mig i, bara vill lägga mig platt. 
Jag vill inte ens komma till punkten att jag vill ta mitt liv.
ingen ska behöva komma dit.

Det kändes väldigt skönt att vara där, men det gav inte så mycket mer än att jag fick en ny medicin att ta vid behov. De förstod också att det var tufft och att det har varit det. Att allt är en process. Vilket jag hört och vet. Men till skillnad från andra ställen så kände jag ändå att jag blev lite mer sedd, för det kändes som de visste vad de pratade om.
Jag skulle hålla ut med min nya medicin och höra av mig om jag blev sämre. 

 Jag vill aldrig mer döma en annan människa någonsin, jag gör ju det såklart. Jag dömer t.ex när jag blir bemött på olika sätt av människor, men jag försöker hela tiden att se att det är systemet det är fel på, inte människorna, även fast jag vet att människorna har skapat det.
Dubbelmoral?
Ja en del.
För jag kan inte låta bli att vara frustrerad över allt detta ändå. Ramarna som är, de är inte gjorda för att människor är olika. De är gjorda för att alla ska vara lika, men ändå förespråkar man att alla ska få vara sig själv, alltså olika.
För mig går det inte ihop. 

Alla människor platsar inte att arbeta överallt, det ser bra ut i statistik, ja. Men vad gör dessa arbeten på sikt med en människas mående om den redan mår dåligt eller har det svårt från början?
Jag upplever att det finns väldigt många som arbetar på olika myndigheter som ska vara en del av grunden för att samhället ska fungera, men inte kan svara på frågor. För det står inte någonstans hos de vad svaret på just en fråga är. 
Detta är något som blivit väldigt tydligt för mig nu när jag sökt så mycket hjälp, för jag har inte hittat någon som kan svara på mina frågor och leda mig rätt, jag måste hitta alla svaren själv. Och hur gör man då när orken egentligen inte finns kvar längre? 
Jag vet vad min känsla är av vad systemet tycker.
Gå tillbaka till arbetet eller sök annat jobb, det spelar ingen roll att du fortfarande mår dåligt.

Till sist, imorse vaknade jag av känslan, vad fan hände igår och dagarna som varit. Jag tror faktiskt att mensen är påväg. Tänkt på det förr när jag mått såhär i humöret men sen glömt bort för att jag överreagerat.

Är detta en pusselbit tro?
Vet inte, jag greppar efter halmstrån, 
Vi får se helt enkelt!

Sara Gustafsson